Saknad.


Ibland har jag så svårt att skilja på om det är Honom jag saknar och sörjer. Eller om det är aborten.
Jag tänker på aborten varje dag. Jag sörjer, jag saknar och jag ångrar. Men det känns så overkligt att det hänt tills verkligheten tar över och jag verkligen gräver ner mig i själva aborten - minnena, tankarna, känslorna, ångern. Det är jobbigt. Men det är något jag valt, något jag gjorde, en graviditet jag avbröt. Mitt slut.

När det gäller Honom.
Jag saknar honom varje dag, drömmer om honom varje natt. varje morgon jag vaknar upp är det saknaden av honom som kommer upp. Hur jag saknar honom, hans doft, hans ansikte, hans varma kropp, bara att höra honom, ta på honom. Att han var min.
Han är allt som har med aborten att göra. Hade det inte varit för vad som hände oss hade aldrig aborten hänt? Vi var ju ett par, vi var kära, vi hade en planerad framtid tillsammans MED barnet. Ja, jag var orolig hur livet tillsammans skulle gå ihop, men han var övertygande om att det skulle fungera och jag litade på honom. Varför skulle jag inte lita på honom? Han är/var allt jag vill/e ha!
Men efter att vi gjorde slut hade vi aldrig en riktig konversation. Jag gjorde aborten och han vet om det. Gillade det inte alls. Jag berättade långt innan aborten att jag hade planerat abort eftersom jag inte ville ha barn ensam. Utan honom. Men ändå fick jag ingen respons av honom. Vi bråkade offentligt på internet om det. Men han hörde aldrig av sig till bara mig och ville prata om det.

Nu har det gått två månader sen jag såg honom, en och en halv månad sedan vi gjorde slut, en månad sedan den konversationen. Två veckor sedan aborten.
Jag har fortfarande inte hört någonting. Någon dag efter abortkonversationen frågade han hur det var. Inget mer efter det. Pratade med honom "genom" en vän. Inge vettigt kom fram mer än att han inte ville prata om det.

Jag tror inte jag kommer höra av honom något mer. Jag har tagit bort alla kontaktmedel jag hade till honom. Jag visste att om han fanns tillgänglig skulle jag bara falla tillbaka och höra av mig.
Så det är hans call. Och även om jag vet att han inte kommer höra av sig så kan jag inte låta bli att hoppas. Jag tittar på telefonen, jag är online på msn vid timmar, varje gång det blinkar så undrar jag..
Jag vet inte varför jag gör så här, och jag vet att det bara är självplågeri eftersom det inte kommer hända.
Men "hoppet är det sista som överger människan". Varför hoppas jag på något som sårar mig?

Jag hoppas nog på ett avslut? Jag kommer nog aldrig få svar. Men jag vill bara berätta hur jag tänker, känner.. Och veta hur han tänker och känner. Om han verkligen gått vidare med sitt liv. Att det var så enkelt för honom. Tänker han på mig?
Kan man få ett avslut så man slutar sakna? Eller iallafall hoppas.


Kommentarer
Postat av: Liza B

Jag kan förstå dig. jag kanske inte har lika stort priblem som du men ett liknade. Jag hoppas att allt löser sig!

2011-02-15 @ 12:37:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0