14/1.


Idag skulle jag varit på Ultraljud.
Jag vet att jag inte ska tänka så eftersom det nu är som det är.
Men mindes det igår kväll. 14/1 kl. 14.00.


Saknad.


Ibland har jag så svårt att skilja på om det är Honom jag saknar och sörjer. Eller om det är aborten.
Jag tänker på aborten varje dag. Jag sörjer, jag saknar och jag ångrar. Men det känns så overkligt att det hänt tills verkligheten tar över och jag verkligen gräver ner mig i själva aborten - minnena, tankarna, känslorna, ångern. Det är jobbigt. Men det är något jag valt, något jag gjorde, en graviditet jag avbröt. Mitt slut.

När det gäller Honom.
Jag saknar honom varje dag, drömmer om honom varje natt. varje morgon jag vaknar upp är det saknaden av honom som kommer upp. Hur jag saknar honom, hans doft, hans ansikte, hans varma kropp, bara att höra honom, ta på honom. Att han var min.
Han är allt som har med aborten att göra. Hade det inte varit för vad som hände oss hade aldrig aborten hänt? Vi var ju ett par, vi var kära, vi hade en planerad framtid tillsammans MED barnet. Ja, jag var orolig hur livet tillsammans skulle gå ihop, men han var övertygande om att det skulle fungera och jag litade på honom. Varför skulle jag inte lita på honom? Han är/var allt jag vill/e ha!
Men efter att vi gjorde slut hade vi aldrig en riktig konversation. Jag gjorde aborten och han vet om det. Gillade det inte alls. Jag berättade långt innan aborten att jag hade planerat abort eftersom jag inte ville ha barn ensam. Utan honom. Men ändå fick jag ingen respons av honom. Vi bråkade offentligt på internet om det. Men han hörde aldrig av sig till bara mig och ville prata om det.

Nu har det gått två månader sen jag såg honom, en och en halv månad sedan vi gjorde slut, en månad sedan den konversationen. Två veckor sedan aborten.
Jag har fortfarande inte hört någonting. Någon dag efter abortkonversationen frågade han hur det var. Inget mer efter det. Pratade med honom "genom" en vän. Inge vettigt kom fram mer än att han inte ville prata om det.

Jag tror inte jag kommer höra av honom något mer. Jag har tagit bort alla kontaktmedel jag hade till honom. Jag visste att om han fanns tillgänglig skulle jag bara falla tillbaka och höra av mig.
Så det är hans call. Och även om jag vet att han inte kommer höra av sig så kan jag inte låta bli att hoppas. Jag tittar på telefonen, jag är online på msn vid timmar, varje gång det blinkar så undrar jag..
Jag vet inte varför jag gör så här, och jag vet att det bara är självplågeri eftersom det inte kommer hända.
Men "hoppet är det sista som överger människan". Varför hoppas jag på något som sårar mig?

Jag hoppas nog på ett avslut? Jag kommer nog aldrig få svar. Men jag vill bara berätta hur jag tänker, känner.. Och veta hur han tänker och känner. Om han verkligen gått vidare med sitt liv. Att det var så enkelt för honom. Tänker han på mig?
Kan man få ett avslut så man slutar sakna? Eller iallafall hoppas.


Varför?


Jag vet inte riktigt varför jag börjat blogga om aborten. Om jag nu kommer fortsätta blogga.
Jag skriver redan privat "dagbok" i en skrivbok. Dock är det ingen sammanhängande text över huvud taget. Bara det första som kommer upp i skallen på mig, utan direkt mål.
Skriver även på min dator i egna dokument, för att skriva av mig. Mycket sånt som inte kan publiceras för andra att se.
Kanske skriver jag bloggen för att någon gång i framtiden kunna hänvisa den till mina nära och kära så de kan komma lite närmare förståelse än vad de är.
Jag vet inte.

Jag vet bara att jag saknar det lilla som nu är borta.
Och jag saknar min ex-pojkvän.
Och allt bara går ihop i ett enda känslomässigt kaos att jag vet inte hur jag ska skilja dem åt.


Två veckor.

Ett brev från mördaren (dvs. mig) till ingen särskild.
Eller till mitt lilla offer. Till det lilla livet jag dödade. Livet som hade ett hjärta. Som jag stoppade.


Idag är det två veckor sedan jag stoppade ditt hjärta.
Två veckor sen jag av ren trots (?) stoppade det där pillret i munnen och svalde. Det var fjärde gången jag var på sjukhuset och försökte göra det. Fjärde gången. Och jag tänkte ”nu fan”. Jag gick tom fel på sjukhuset, satt i fel avdelning och väntade i 45 minuter.
När jag fick reda på att jag gått fel fick jag skynda mig ner till receptionen och skriva in mig. Då bröt jag ihop - igen. Kunde inte prata utan började gråta mitt vid stora ingången. Men det är ju det jag alltid gör? Gråter.
De tog 100 kronor betalt. 100 kronor för att ta bort ett liv.
Efter jag svalde tänkte jag ”jag kunde göra det. Oj.” Jag hade nästan trott att det inte skulle gå denna fjärde gång heller. Jag var tydligen inte ensam om att tro det heller. Att jag skulle ge upp.

Men det är nu det känns som om jag gav upp genom att ta det, och inte genom att inte ta det. 


Jag gick ifrån sjukhuset ensam den dagen.
Gick genom snön och grät. Mötte en man med hund och en ensam kvinna som bytte sida av vägen. Jag bara gick där och grät. Kände mig så himla tom, som om hjärnan inte riktigt kopplade vad som nyss hänt. Vad det egentligen innebar. Men har varit så van att gråta de sista månaderna, så visste inte hur man slutade.
Bortdomnad? Minns inte vad som hände sen. Gick i alla fall till centrum och träffade en vän. Tror vi åt? Jag hade köpt nytt TV-spel. Åkte med mina grannar hem. Minns inte vad jag tänkte. Som om hjärnan blockerat allt. Jag somnade i bilen hem. Helt slut.
Hade sms:at mamma att jag hade ”gjort det”, men inte ville prata om det. Spelade TV-spel när jag kom hem. Men vad hände sen? Somnade jag utan att gråta mig till sömns? Eller var det ännu en sömnlös natt? Jag minns inte. VARFÖR MINNS JAG INTE?!?!!!??!!!!!!!!!?????????
Var jag stolt?!?!? Var jag ledsen?!?!??! Inte fan nånting att vara stolt över i alla fall!!!!!!


Hemska människa.


Peppigt värre.


Det här är ingen peppa d(m)ig själv blogg. Ingen blogg som skriker "det kommer bli bättre", "ljus framtid kommer", "allt löser sig" och blablabla med sån.
Visst, man får leva och tro hur man vill.
Men just nu är det inte de tankarna som flyger omkring i min skalle.
Just nu är det mer "kommer det någonsin bli 'bra'?", "kommer jag någonsin leva igen?", "jag kommer aldrig glömma, men kan jag ens gå vidare?".

Nu känns det som om jag har världens jävla bagage att släpa på. Och JA, jag vet att jag inte är ensam.
Men jag känner mig ensammast i världen just nu.
Jag ler, jag skrattar, men jag rasar samtidigt ihop.


RSS 2.0